pia

Sitta hemma i en jävla värdelös men trygg lägenhet. Ensam. Inga vänner. Typ.


Ja. Det är så det ser ut i mitt liv just nu. Jag känner hatet krypa fram, hatet att vara här på Strömsholm. Ridsportens mecka. Men ändå så jävla värdelös. Eller, jag kan inte påstå att själva anläggningen och möjligheterna här är kassa. Men människor, framförallt min klass känns bara så kass. Känns ju kul att få reda efteråt att de varit inne i Västerås och festat, men ingenting har man hört. Finns t.o.m personer i klassen man aldrig trodde skulle gå ut o festa men ack så fel jag hade. Kanske inte skulle ha trott sånt, men om även de som inte ens dricker går ut o festar varför kan jag inte också följa med? Det undrar jag..
Ifjol fick jag vara med och festa lite med de gamla treorna. Fan vad jag saknar dem, då var man åtminstone inte ensam. Kanske ska börja ta mig till V-ås o festa ensam. Kanske hitta kompisar på krogen. Men det är nog en dum idé ändå, för tänk om något händer mig?
Nej jag ska inte gå o bli en dumjävel bara för jag råkar vara utstött. Nej jag är en bättre människa än så. Det är inte min förlust, nej det är snarare DERAS förlust. De har gått miste om någon som vet hur man festar. Ja, det är nog så.
Jag är inte orolig att mina klasskamrater läser här, för jag står för vad jag säger. Läget är så här, och om de inte kan acceptera att verkligheten ser ut så har de fortfarande chansen att ändra på den. Jag skulle inte tacka nej om de frågade om jag ville hänga med ut, nej faktiskt inte. Jag är inte så jävla trångsynt och långsynt att de inte kan ändra sig. Jag tror att de kan ändra sig men det handlar om deras vilja och engagemang. Jag har länge försökt vara delaktig men det tycks bara som jag inte släpptes in. Se bara exemplet, i fjol när jag fortfarande bodde på internat så var det uppenbarligen fester inne i huset, visste jag något? Nej. De hade haft roligt medans jag varit i mitt rum ensam. Schyst? Avgör ni själva. Det är nog det bästa exemplet på hur de stötte ut mig. Men i o för sig måste jag understryka att det inte var alla i klassen som bodde på det internatet, utan några. Nåja, dags att släppa det. Jag är värd bättre människor tror jag.

Längtar bara mer och mer till studenten. Eller nej att slippa skolan, slippa Strömsholmsfolket. För stunden känns det som jag inte skulle banga att sluta skolan om jag fick ett fint jobberbjudande. Men det är fan några månader, får inte balla ur. Måste stå ut.

Tack och lov så finns en person som jag verkligen känner att hon står bakom mig. Sparkar mig i röven om det behövs. Christina är hennes namn. Ja, vad ska man säga om denna kvinna? Så jävla underbar. Jag vet inte hur jag ska beskriva hur mycket jag tycker om henne. Det känns som jag känt henne i hela mitt liv, trots jag träffade henne först i min andra/tredje praktikvecka, det är så läskigt tycker jag. Hon och jag är läskigt lika.
De kvällarna vi varit själva och pratat om vilken film vi ska kolla har det bara slutat med att vi suttit vid varsin dator i samma soffa och pratat om allt mellan himmel och jord. Skrattat åt meningslösa saker. Jag hade inte skrattat så där mycket på jättelänge. Vi kollade på lite Happy Tree Friends filmer på youtube, lite roliga japanska tv-skämt samt folk som gör sig illa. Jag tänkte att om jag tyckte det var roligt måste det vara något att skratta åt när jag sitter hemma och är lite deppig. Men när jag ser filmerna så känns det inte lika roligt. Jag ler men skrattar inte. Jag saknar istället Christina. Hon har blivit som min stora syster. Jag bara älskar henne! 
Bäst av allt är att både hon och jag har en sån tråkig humor att vi skrattar åt saker många andra nog inte skulle skrattat åt. Christina vet nog vad jag pratar om. Men tror att tröttheten var ett stort bidrag till att vi bara satt o skrattade :)  Och så mitt fina ord "snorbuse"... Hehe..
Fan vad jag saknar henne. Men vi träffas nog snart :)

Men jag får inte förgäta två andra personer - Jossan och Carro :)
Jossan är den som får mig att tro på mig själv. Hon har varit i samma sits som mig, men hon har lyckats komma över det, iallafall en del säger hon. Jag tycker inte att det ser ut o ha klarat av det "en del", utan hon ser ut att hålla huvudet kallt när hon rider. Tänk, någon så liten men ändå så tuff. Hon förtjänar respekt, vilket hon inte får av den där jävla *host* ja maskulina kvinnan. Ni läsaren får nog inte reda på vem men de däruppe vet vem jag syftar på. Jossan är grymt schyst, jag är skitglad att ha fått träffa henne! Vet nu vem jag ska vända mig till om jag känner mig dålig eller behöver råd när det gäller min kvalitétsförsämrade hjärna.

Carro har jag inte umgåtts så mycket mer än vid träningarna tillsammans samt på party, men hon är den som vet hur man är glad och hur man festar. Snart blir hon även en shotdrottning, jag har lärt henne att shotta :P Hon tål det inte riktigt men hennes killkompis som såg henne shotta senast var imponerad. Hon säger att hon saknar att shotta med mig. Jag saknar att peppa henne till att inta lite turkisk peppar :) Hon är en härlig tjej i en värld där det verkar som inget tråkigt eller dåligt existerar. Det gillar jag! Henne blir man glad av att prata med.


Ja, det var nog ett ganska känslosamt inlägg. Men samtidigt som jag upptäckte i detta ögonblick att mina känslor har ändrats, från frustration, deppig och ledsen till en aning gladare känsla. Jag ljuger om jag säger att jag inte saknar Maria eller Maggan, för de två är härliga människor. Så givande tycker jag.

Jag pratar även med ett par tjejer jag träffat på krogen som är bekanta till Carro (vad jag förstått), de två är helsköna tjejer och jag träffade även ännu fler människor. Det kändes så schyst att man fick vara med, inte bli utstött. Jag hade riktigt kul den kvällen på Aveny. Kände mig så lycklig och glad! En av killarna därifrån sa "Du var så glad att det spred sig runtomkring dig" Ja, jag trivdes jättebra! Kanske ska bli en Natascha Peyre/Paris Hilton? Få betalt för att festa, tycks ju vara min element för tillfället :)

Jag har även börjat ladda hem lite låtar med den sortens bas jag gillar, min pappa kanske ska fixa trådlösa hörlurar så jag kan gå runtomkring i lägenheten o studsa runt, dansa lite. Att dansa är min grej, har jag märkt. Är det tomt på dansgolvet är det jag som drar igång och dansar. Men musiken måste vara bra om jag ska bli lockad. När jag dansar så känns det som hela jag slappnar av, då har jag bara roligt och bryr mig inte om något. Det är ingenting och jag. Jag som är så jävla stressad jämt borde börja dansa även hemma. Härute på landet är det inte stora möjligheter att åka till V-ås och festa lite. Eller, snarare dansa :)

Fan vad skönt det var att skriva av sig.
Ska nog förflytta mig till soffan o chilla lite. Datorn har varit fucked up, och inte minst Internet. Och just nu är det bara msn som krånglar. *suck*
Hoppas ni orkade läsa allt :P Blev ju ganska långt, men det var bara något jag kände för att skriva. Nåja..

Men innan jag avslutar måste jag ju nämna något om min älskade häst.
Liostra har varit ett monster att promenera idag *suck* Jag hade bestämt för att ändra rutinen lite, för jag tyckte att det kändes segt att åka fram o tillbaka 2 ggr om dagen så tänkte jag att eftersom Liostra har mkt energi kan jag promenera 30 min en gång om dagen, så slipper jag åka 2 ggr om dagen. Sen nästa vecka om jag inte rider har jag ju inte tid att gå 2 ggr om dagen.
Hon stegrade och sprang runt mig och bockade. Slängde med huvudet. Ja, hur ska det gå när jag väl ska sitta upp :/ Men det löser sig. Planen är iallafall den att jag ska sitta upp nästa vecka, om såret ser bra. Jag tänker att skritt inte kan skada, och om hon kan bocka, springa, takta och stegra utan att såret blir värre så kan jag tamejfan ta o skritta lite. Hon är ju inte halt heller. Såret är bara ytligt, förut var sårkanterna utstående, men nu är det själva köttet som står ut.
Nu fick jag en creepy tanke, att köttet skulle välla ut och liksom bara ramla ut. Men nej det var en spontant tanke, ingenting ovanligt med mig och min kvalitétsförsämrade hjärna.

On topic nu.. Nu när jag skrivit några rader om min monsterhäst så tänkte jag avsluta här.

God kväll!