...
Jag ville inte vakna upp idag.
Sov i 4 timmar totalt. Låg i sängen o sneglade på tv och grät om varannat. Somnade om och sov ett par timmar. Sen var det klart och jag kunde inte sova mer. Gick o tvättade mina kläder.
Åka till honom hade jag velat göra. Jag funderade på att åka dit. Planerade min dag, när jag skulle vara där.
Men det slog mig att han är ju borta. Men jag kan inte tro det. Han kan inte vara så borta som han egentligen är.
Imorgon ska jag till honom. Eller snarare till stallet där han stod. Hämta lite saker, och hoppas på att jag hittar min trimkniv där. Vet inte hur jag kommer känna när jag ser hans tomma box.
Jag och mamma mockade ut ALLT. Ingenting kvar där, bara betonggolv. Ville ta bort allt som fanns kvar av honom. Han var skitig, och jag hade bädd till honom. Var bara tvungen att ta bort bädden. Känner mig så ledsen. Vet inte om jag vågar snegla på hans tomma box, hans tomma hage.
Herregud jag pratar fortfarande om hagen och boxen som om de var hans. Men det är de inte längre. Jag måste inse det här. Att han inte längre finns.
Men det kan jag ju inte acceptera. Nej, för han finns faktiskt. I mitt hjärta som fortfarande slår för honom.
Men det faktumet att han inte längre lever kan jag nog inse. Och acceptera. Men att han verkligen är borta, nej det kan jag inte acceptera.
Livet är bra orättvist, bara så jävla orättvist.
Jag sitter här med tårar i ögonen. Jag vet att jag är tvungen att sluta mina ögon och överleva natten. Vakna till en ny dag, ännu en dag utan Amadeus. Jag saknar hans varma andedräkt, speciellt när han ätit pepparkakor. Då luktar han verkligen som en pepparkaka. Och hans färg, det blir ju som en pepparkaka.
För mig är han pepparkakshästen, eller snarare pepparkaksponny som har alldeles för långa ben.
Nu räcker det. Jag är tillräckligt ledsen nu. Det var en tuff dag igår. Och jag har haft en tuff natt också. Men jag hoppas att det mesta blir lättare.
Tack ni alla som stöttat mig. Ni behövs!
Det tar tid att accepterar. Man ska vara glad att ha vänner som bryr om sin vänner. Utan vänner är man nog ingenting. Hoppas du förstår vad jag menar. kram
"krya på dig", det är svårt..jag vet
Läste ditt blogg för första ggr nu.. fin blogg dú har förresten. flesta av din text träffade mitt hjärta, jobbigt.
jag ska inte säga att det går över, nej utan det tar tid. och de kommer alltid sitta kvar i hjärtat.
kram jenny
Förstår hur du känner!...Den dagen vill ingen uppleva och ha det inombords ont att skilja sin älskade,men som man måste tvingas förstå o tänka att det var hästens bästa ,han inte behövde lida mer... Gråt och sörj det är bra och tänk hur fina tider du fick med Amadeus..Du skriver att du såg han i hagen och någonstans ögonblick.. Det kan jag tänka och förstå.. Har själv upplevt det och en till kompis i Vallentuna ser sin häst då då i ute..Man kan nästan tro man är knäpp ;0)). men men det är upp till alla vem som känner
älskade i närvarando..och ser den skymta
där och här...
stor bamsekram.. Maarit & Flyer.. Tänker på dig..
