Lite blandade känslor..
För jag tyckte så mkt om att skriva om mig och Amadeus. Men nu kan jag inte skriva om mer än minnen med Amadeus.
Det händer ingenting på Amadeus-fronten. För han finns inte kvar i detta liv.
Han är någon annanstans, om ens det. Det känns faktiskt sorgligt.
Men jag tror att jag har några läsare varje dag, så jag borde nog ändå fortsätta, ni kommenterar så duktigt att jag känner mig motiverad till att skriva,
Skolarbetet går segt överhuvudtaget men det börjar bli mindre saker som ska göras, eftersom jag har lämnat in lite saker. Men det finns fortfarande saker kvar, ja. Känns bara lite kärvt att man måste säga att ens vän ska och har avlivats för att de ska förstå och känna medlidande. Det räcker tydligen inte med att man inte mår bra (läs deprimerad) och inte orkar äta eller sova. Dock finns två lärare som jag känner att de förstår, och det är jag glad för.
Hur går det med Liostra? Jag måste säga att jag har köpt en riktig häst! För att inte tala om vår fina placering i lördags :)
Red lektion idag, hon var jättefin, dock lite stressad ibland men jag får inte längre "panik" och håller i henne för mkt, utan jag börjar reglera mkt med säte och skänklar. Mina händer har blivit så mjuka, att det inte känns som jag spänner mig mkt. Vi red omhoppningsvägar fast över bara bommar, eftersom vi skulle varva ner lite inför vintervila (Liostra ska inte ha nån lång vintervila, bara ett par veckors joggande räcker eftersom hon fått ta det lugnt innan vi köpte henne). Hon var hur cool som helst och jag kände mig som en superryttare. Fick även stående ovationer för vår insats i helgen.
Tror även att jag missade att berätta om en sak, jag har läst tappskokompetens och gjorde provet förra veckan. Jag tror att jag klarade det, både praktiskt och teoretiskt :) Men vi har inte fått nåt svar men det kändes grymt bra.
Känns som det inte blir nåt djupt inlägg idag, eftersom jag inte känner mig djup idag, liksom. Allt som jag sa nu känns lite ytligt och det känns bra så. Det enda som far runt i min skalle är hur det ska bli till våren med Liostra och tävlandet, kommer jag att hinna rida 120? Jag saknar Amadeus så mkt att jag spricker, men jag kan inte gråta längre, för jag känner att jag har kommit över det här och att jag vet att han finns hos mig. Att gråta när han egentligen finns i mitt hjärta känns lite konstigt tycker jag för han lever vidare.
Och så är den sista tanken en av dagens I-lands problem:
Vad ska jag äta till middag? Men jag tror att jag har hittat svaret redan ;)
Men innan jag kör igång med maten ska jag nog börja med att slänga in den första omgången smutstvätt. Annars kommer jag inte kunna gå nånstans utan en enda tråd på kroppen.
Ha det bra!
dUktig hEst :)
TÄVLING MED MIN TJEJ IDAG!
Hade varit nervös sedan igår, hyperventilerade i natt när jag skulle sova. Men till slut fick jag 6 timmars sömn. Jo det var för lite.
Mamma väckte och frågade mig direkt "Är det allt bröd du har kvar i frysen?"
Jag: "Va?" och såg runtomkring mig och fattade NADA!!!!
Mamma upprepade frågan.
Jag: "Nej det finns mer"
Hon: "Men vart?"
Jag: "Vet inte. Nånstans där" och pekade mot frysen.
Sen höll jag på o typ svimma av. Av nån anledning. Haha va så trött att jag inte ens fattade att jag vaknat..
Var tidigt i stallet o vet besiktigade, hon va riktigt fin sa veterinären ;);) Gick o kollade banan också. Bajsade nästan på mig.
Nervös som satan. Hjärtat gick på högvarv! 200 slag i minuten typ.
Gick tillbaka till stallet när jag kände att jag hade banan i huvudet, riktigt inpräntat.
Fixade Liostra, hon var grymt snygg och glänste som aldrig förr!!
Red fram, var väldigt rörigt men mina tränare A-C och Stina var där o hjälpte mig. TACK SNÄLLA NI!! Jag hade en neonrosa väst med text på "döv ryttare" och mamma hade en likadan väst men med texten "tolk". Kändes som folk förstod och tog hänsyn till det för jag inte hör och det var inte alls några sura miner. Fick t.o.m en tack när jag tvärstannade Liostra när två ekipage höll på o krocka.
Mamma höll på o skita på sig på framridningen, A-C och Stina ökade bredden på oxern, den var riktigt bred, jag tänkte inte på det och hoppade. Gick riktigt bra på framridningen, Liostra kändes dock hetsig och nervös. Började bråka när hon inte fick som hon ville så hon stegrade. Men jag ignorerade henne o fortsatte som jag ville.
Sen ropade de in mig. Åh hindren inne på banan var STORA tycker jag, trots jag redan gått där o kollat. Men kände mig laddad. När det var min tur att rida lät jag Liostra kolla på ett par hinder, med läskiga underställ. Läskiga och läskiga men hon är lite larvig när det finns saker under hindren. Sen startade jag och red.
Hinder 2 faller jag framstupa, hon hoppade äckligt stort så jag slog mig i halsen på henne, o hängde på hennes hals, hinder 3 blev fel men jag hann räta upp mig och hoppade, ramlade lite fram, funderade på en volt men såg att hinder 4 var tillräckligt bort så jag skippade volten och red istället henne in i formen och formade henne i en snygg kurva mot hinder 4 och hoppade bra, hinder 5 var bra också. Hinder 6 var äckligt tycker jag men det var inga problem att hoppa, jag knep åt och hon var jättefin!!
Jag nollade i grundomgången och gick vidare till omhoppningen. Hoppade hindret nr 2 igen (då nr 8) och det var äckligt stort hopp igen så jag hamnade i felläge med en ny smäll på halsen *argh* Hann inte räta upp mig för en bra sväng så fick rida förbi ett hinder annars skulle vi krascha i den, så vi förlorade några sek senare. Men Liostra var GRYMT fin!!
Vi kom i mål med 0 fel.
Och resultatet?
Placerad på 12:e plats. ASNÖJD! Fick rosett, stallplakett och 120 kr.
Fy fan vilken bra första tävling.
Det var en riktigt spännande ritt, för mig och publiken också tror jag, med tanke på att jag lyckades hamna ur läge ett par ggr.
Min mor var fylld av skräck, hon var van vid att Amadeus stannar så hon trodde hela tiden att Liostra skulle stanna men vi malde på och hoppade ALLT! Mamma var nästan i chocktillstånd men hon återhämtade sig fort. Det gick fort att rida runden och mamma sa att hon måste lära sig att med Liostra blir det inte några stopp om man inte rider dåligt eller gör misstag :)
Jag ÄLSKAR min tjej!!!!!
*euforisk*
Var förresten hos Amadeus idag. Kändes bra, inte ledsen. Kändes som han fanns där och jag kände mig fridfull. Jag tror jag kan acceptera att han inte finns där fysiskt men han kommer alltid finnas hos mig.
En skitbra dag idag alltså.
Ha det!!
Andra dagen
Utan Amadeus. Klockan är tolv och jag har inte ens orkat komma i säng. Jag ska upp klockan halv sju imorgon.
Åkte till Amadeus idag. Eller jag menar stallet där. Jag tror jag såg Amadeus i hagen. Blodådrorna frös till is en sekund, sen såg jag att det var en annan häst i hagen. Jag är helt säker på att jag såg Amadeus för en sekund.
Grävde fram lite saker o ta med till Liostra, bl.a mankam, sax m.m som jag tydligen inte hade hos Liostra.
Sen så tog jag fram hans grimma i skåpet jag hade i stallet. Tittade på den. Det fanns spår kvar.
Tömde hinken med pepparkakor, han hann inte äta alltihopa, eftersom det gick så fort.
Gick runt i stallet som en förvirrad höna och grät nästan hysteriskt. Men sen lugnade jag mig.
Kände att jag ville gå till platsen. Och se spåren som fortfarande låg kvar. Spånet hade legat över rätt bra, men det blev lite fläckar ändå. Det högg till i hjärtat. Jag saknar honom så mycket.
När jag stod där o stirrade. Min tolk var också där. Hon var snarare chockad. Hon insåg den bistra verkligheten. Hon tyckte också om Amadeus.
Vi sa inte ett ord till varandra.
Jag stod och fällde tårar.
Lika fort som jag började gråta så började det småregna. Det var inte duggregn, utan det var mer som tjocka vattendroppar som sakta föll ner.
Sen när jag vände ryggen till platsen slutade det.
Jag vill så gärna tro att han var där och sa något. Visade att han fanns där.
Jag ser honom överallt. Jag känner honom gående bakom mig. Trots jag är mörkrädd tog jag den mörkare vägen när jag gick o köpte mjölk. Jag kände mig lugn och trygg. Som om jag inte var ensam.
Vet inte vad jag ska tro.
Det enda jag vet är att jag älskar honom och saknar honom.
Saknade min trimkniv men den fanns inte där. Hittade den hemma.
...
Jag ville inte vakna upp idag.
Sov i 4 timmar totalt. Låg i sängen o sneglade på tv och grät om varannat. Somnade om och sov ett par timmar. Sen var det klart och jag kunde inte sova mer. Gick o tvättade mina kläder.
Åka till honom hade jag velat göra. Jag funderade på att åka dit. Planerade min dag, när jag skulle vara där.
Men det slog mig att han är ju borta. Men jag kan inte tro det. Han kan inte vara så borta som han egentligen är.
Imorgon ska jag till honom. Eller snarare till stallet där han stod. Hämta lite saker, och hoppas på att jag hittar min trimkniv där. Vet inte hur jag kommer känna när jag ser hans tomma box.
Jag och mamma mockade ut ALLT. Ingenting kvar där, bara betonggolv. Ville ta bort allt som fanns kvar av honom. Han var skitig, och jag hade bädd till honom. Var bara tvungen att ta bort bädden. Känner mig så ledsen. Vet inte om jag vågar snegla på hans tomma box, hans tomma hage.
Herregud jag pratar fortfarande om hagen och boxen som om de var hans. Men det är de inte längre. Jag måste inse det här. Att han inte längre finns.
Men det kan jag ju inte acceptera. Nej, för han finns faktiskt. I mitt hjärta som fortfarande slår för honom.
Men det faktumet att han inte längre lever kan jag nog inse. Och acceptera. Men att han verkligen är borta, nej det kan jag inte acceptera.
Livet är bra orättvist, bara så jävla orättvist.
Jag sitter här med tårar i ögonen. Jag vet att jag är tvungen att sluta mina ögon och överleva natten. Vakna till en ny dag, ännu en dag utan Amadeus. Jag saknar hans varma andedräkt, speciellt när han ätit pepparkakor. Då luktar han verkligen som en pepparkaka. Och hans färg, det blir ju som en pepparkaka.
För mig är han pepparkakshästen, eller snarare pepparkaksponny som har alldeles för långa ben.
Nu räcker det. Jag är tillräckligt ledsen nu. Det var en tuff dag igår. Och jag har haft en tuff natt också. Men jag hoppas att det mesta blir lättare.
Tack ni alla som stöttat mig. Ni behövs!
:'(
Det gör ont. Jag älskar ju honom. Eller jag ska väl säga älskade, men jag älskar honom fortfarande.
Allt som hänt, själva scenariot anser jag mig inte ha blivit skadad av men det är bara vetskapen om att han är borta och att jag aldrig kommer hitta honom hur mycket jag än letar.
Jag tycker att det är snarare en tröst att säga att han galopperar på de gröna ängarna. Men var är han egentligen? Det enda jag kan säga till mig själv är nog att han lever vidare i mitt hjärta o i mina tankar. Men ibland känns det bara så orättvist och otillräckligt, för jag vill ju kunna klappa honom, pussa på honom. Krama honom, göda honom med massa pepparkakor.
Jag vill ha tillbaka honom. I ett fräscht skick. Men det går inte. Det måste jag inse och acceptera. Jag har ju sett honom ta sitt sista andetag. Jag vet att han är död. Det behövs inte några efterforskningar men jag kan inte acceptera att han är borta för alltid.
*gråter*
Nu är det över.
Satt med honom en stund. Det var som om han och jag var de enda i hela världen. Det spelade ingen roll för honom egentligen för han låg redan på marken. Men det betydde mkt för mig. Luktade på honom, klappade på honom, snyftade och grät. Ljuvliga doften. Ljuvliga pälsen.
Jag älskar honom så fruktansvärt mycket.
Oj...
Men tiden är bestämd.
Har nu tagit vår sista riktiga ridtur tillsammans. Amadeus var överlycklig över att galoppera o gjorde krumsprång o bockade lite. Jag red barbacka och njöt med, han ville absolut galoppera långt långt. Men för hans eget bästa ska han inte få mer ont bara för han blir så ivrig fick jag sakta ner efter en sträcka men så taktade han så jag lät honom galoppera lite till. Sen var han nöjd och hur lycklig som helst. Glädjetårar rann ner på mina kinder. Det var också ledsen-tårar. Men jag älskade ridturen.
Inte mycket tid kvar tillsammans, inte alls så mycket.
Har varit ganska lugn sedan vi ringde och beställde tid.
Nu känner jag bara att jag vill att det hela ska vara över. Men det är det snart. Jag både vill och inte vill att det ska vara över. Vill ha kvar Amadeus i mitt liv, men någon gång måste jag ju släppa honom.
Liostra har varit riktigt duktig men hon hetsar upp sig alldeles för mkt nuförtiden. Stressande för henne och mig. Men det får gå över snart hoppas jag. På söndag ska vi på våran första tävling, peppa peppa!
Nä nu ska jag skita i det här. Sitter o velar om jag ska orka göra religionprovet imorgon eller inte.. Läraren kommer att förstå. Men jag vill inte dra ut på det, skulle ha gjorts för 2 veckor sedan och i fredags. Men jag var hemma i Sthlm istället.
