pia

Jag vet inte om det här med bloggen längre passar mig.
För jag tyckte så mkt om att skriva om mig och Amadeus. Men nu kan jag inte skriva om mer än minnen med Amadeus.
Det händer ingenting på Amadeus-fronten. För han finns inte kvar i detta liv.
Han är någon annanstans, om ens det. Det känns faktiskt sorgligt.

Men jag tror att jag har några läsare varje dag, så jag borde nog ändå fortsätta, ni kommenterar så duktigt att jag känner mig motiverad till att skriva,

Skolarbetet går segt överhuvudtaget men det börjar bli mindre saker som ska göras, eftersom jag har lämnat in lite saker. Men det finns fortfarande saker kvar, ja. Känns bara lite kärvt att man måste säga att ens vän ska och har avlivats för att de ska förstå och känna medlidande. Det räcker tydligen inte med att man inte mår bra (läs deprimerad) och inte orkar äta eller sova. Dock finns två lärare som jag känner att de förstår, och det är jag glad för.

Hur går det med Liostra? Jag måste säga att jag har köpt en riktig häst! För att inte tala om vår fina placering i lördags :)
Red lektion idag, hon var jättefin, dock lite stressad ibland men jag får inte längre "panik" och håller i henne för mkt, utan jag börjar reglera mkt med säte och skänklar. Mina händer har blivit så mjuka, att det inte känns som jag spänner mig mkt. Vi red omhoppningsvägar fast över bara bommar, eftersom vi skulle varva ner lite inför vintervila (Liostra ska inte ha nån lång vintervila, bara ett par veckors joggande räcker eftersom hon fått ta det lugnt innan vi köpte henne). Hon var hur cool som helst och jag kände mig som en superryttare. Fick även stående ovationer för vår insats i helgen.

Tror även att jag missade att berätta om en sak, jag har läst tappskokompetens och gjorde provet förra veckan. Jag tror att jag klarade det, både praktiskt och teoretiskt :) Men vi har inte fått nåt svar men det kändes grymt bra.

Känns som det inte blir nåt djupt inlägg idag, eftersom jag inte känner mig djup idag, liksom. Allt som jag sa nu känns lite ytligt och det känns bra så. Det enda som far runt i min skalle är hur det ska bli till våren med Liostra och tävlandet, kommer jag att hinna rida 120? Jag saknar Amadeus så mkt att jag spricker, men jag kan inte gråta längre, för jag känner att jag har kommit över det här och att jag vet att han finns hos mig. Att gråta när han egentligen finns i mitt hjärta känns lite konstigt tycker jag för han lever vidare.
Och så är den sista tanken en av dagens I-lands problem:
Vad ska jag äta till middag? Men jag tror att jag har hittat svaret redan ;)
Men innan jag kör igång med maten ska jag nog börja med att slänga in den första omgången smutstvätt. Annars kommer jag inte kunna gå nånstans utan en enda tråd på kroppen.


Ha det bra!