pia

Idag fyller Amadeus 15 år :) Om han bara fanns kvar bland oss hade jag hade en ännu större glädje. Han hade fått en hel paket PEPPARKAKOR och en förpackning mentos :) Trots att han var häst så tyckte han bäst om de här två sakerna framför de traditionella godis - morötter och knäckebröd :)
Ja, jag sitter och ler, för jag minns vilken bushäst han var, innan han sattes i vila. Glimten i ögonen. Hans glädje.
Ja, han var hela min värld. Vi hade många roliga och härliga stunder tillsammans, alla motgångar bara försvinner när man ska väga upp mot- och medgångar. Jag minns fortfarande dagen jag fick honom. Jag var så lycklig och stolt, för han var en sådan fin häst! I somras hade vi hunnit hoppa uppemot 120-125 cm bana och det gick jättebra. Det var mitt mål - träna på den nivån. Och jag skulle debutera i 120, men fick avanmäla mig o allt när vi upptäckte att hans ben inte höll för den träning. Jag hoppades bara att han skulle bli ridbar, kunna hoppa små hinder o bara ha roligt.
 
Allt det kunde grusas på en kort stund. Under hela hösten hade han fått stått, hans blick hade blivit glasartad, han hängde med huvudet, magrade trots en hel del mat. Han trivdes inte med att vila. Han blev inte heller bättre. Han hade gett upp. Han blev bättre i frambenet men det var bakbenet som inte höll.

Jag minns det värsta telefonsamtalet i hela mitt liv, när jag ringde till ägaren för att komma fram till att han inte skulle få ha ont längre. Då kändes det som om hela min värld gick i kras. Trots att jag hade köpt häst, men det var bara Amadeus som gällde i mitt liv. Det var ju han och jag som skulle vara tillsammans. Trots att jag inte ville att han skulle gå i sitt elände som han gjort i ett tag, så ville jag ha kvar min vän.
De två veckorna framåt var vår kvalitétstid, trots att jag grät nästan konstant så trivdes jag som fisken. Min EGNA häst kom i andra hand. Det var ingen diskussion om saken. 
Tiden gick fort, jag blev allmer samlad, hade slutat gråta och vridit mig för dagen med stort D, 4 december. På förmiddagen åkte vi till honom och jag red, galopperade. Jag minns den dagen så starkt, hur mycket kärlek jag egentligen hade till den där underbara hästen. Vi galopperade en bit, självklart kom den busiga Amadeus fram ur det ledsna skalet och så bockade han lite med mig, jag red barbacka och tjöt av skratt. Han var så glad över att äntligen få galoppera, han hade inte fått galoppera sedan i somras.
Sen kom lastbilen och gubben. Han var samlad och verkade väldigt van med sådana situation. Min mamma stod och grinade när de pratade. Jag stod själv i stallgången med Amadeus, kramandes o pussandes.
Jag var väldigt nervös, inte orolig men bara nervös. Jag hade fått höra av stallpersonalen på Ridskolan att jag skulle ta hjälp av nån annan för det skulle bli för svårt för mig men jag vägrade. Skulle Amadeus dö skulle han göra det bredvid mig.
När vi gick ut fick Amadeus pepparkakor, han tyckte det var gott. Han var lite reserverad mot gubben men hann aldrig reagera. I nästa sekund ramlade han ihop. Jag blev alldeles förtvivlad och var tvungen att gå bort, han var redan borta. Några sekunder gick jag tillbaka och satt med honom ända till hans sista andetag. Sen gav jag en klapp och gick därifrån och det kändes som om en börd lyftes från mina axlar.
Varför jag skriver det här är bara för min egen skull. Det är så jag minns honom, hans förtroende för mig ända in till sin död. Han lät en okänd man röra hans huvud efter en kort stund. Och det var allt som räckte. Jag hade gjort mitt jobb med honom. Jag såg till att bli hans vän, och jag vann hans förtroende.
Och med hans tillit har jag fått en sann vän som följt mig både i vått och torrt. Vår vänskap är obeskrivlig. Jag kommer inte minnas honom som en häst. Jag minns honom enbart som min bästa vän. Det var hos honom jag kunde gråta ut, vara arg och vara lycklig utan att han brydde sig. Han var en riktig retsticka, han gjorde saker surt för mig när jag var på dåligt humör, för han visste att jag inte kunde låta bli att skratta åt hans valpögon. Var jag ledsen så muntrade han upp mig, bufflade och gosade. Var jag på gott humör busade han och kunde bocka när jag red.
Ja, han var en sann vän som ställde upp för honom, mot slutet var det min tur att ställa upp för honom - att ta honom från eländet. Jag var med honom ända in till sitt slut. Det förtjänade han. Jag är glad att jag stod där, trots det var jättetungt.

Här kommer min favoritbild på Amadeus. Här får man en känsla av att han tittar rakt på dig, som om han genomskådade något. Tyvärr var blicken något tom. Men man ser ändå att det är Amadeus <3

Jag tänker på Amadeus varje dag. Jag saknar honom varje dag. Jag saknar hans glimt, jag saknar hans häftiga humör som gjorde mig galen vissa dagar :) Men det var ju bara Amadeus. Och det var ju allt med honom som jag älskade. Det kvittade vad tränaren sa om honom, vad de trodde om honom. Visst om han inte hade kunnat gå elithoppning så var han ändå min vän.
Imorgon kommer mamma hit, jag ska försöka få henne att köpa pepparkakor på vägen hit, så får jag lägga en pepparkakshjärta till honom på platsen där han föll ihop. Jag kommer nån gång under våren att plantera någon blomma där också.

Amadeus, känslorna jag hade för dig är beskrivliga, du är en oersättbar häst och vän. Jag är så tacksam av vår tid tillsammans. Så många kunskaper jag fått genom dig.

Sen ska vi inte förgäta hans ägare som varit väldigt stöttande hela tiden, trots hon varit 40 mil bort från mig. Jag är så tacksam att det var HON som ägde Amadeus. Jag är så glad att jag träffat den människan. Och hennes unge ska vi inte tala om, världens sötaste charmknutte :) Precis som Amadeus :)

 Bilden är EJ klickbar, pga dubbelhaka hos mig :P . Bebisen tillhör Amadeus ägare :) För övrigt är han HELA ett år gammal nu också :)

Kände att det var det jag borde skriva idag, berätta om vad jag kände för Amadeus och så.





Som Petra sa: Man borde inte gilla djur alls!!! När man tvingas ta bort dem av olika anledningar. Men tamejfan djur är ändå beroendeframkallande! Jag kommer inte sluta ha djur av den anledningen, ska jag ta bort dem är det bara för deras bästa.


Hoppas att ni får en kul helg (även om halva helgen redan är passerad)